Dags för ytterligare en examination. Den här gången är den både muntlig och skriftlig och ska vara klar på tisdag. Tyvärr har jag bara idag på mig att skriva, så det är stressigt.

From tisdag ska jag läsa enligt studieplaneringen så är det lättare med examinationerna. Självdisciplin! 

From måndag kommer jag ha mycket mer tid för plugg också eftersom båda barnen nu är förskolebarn. Även de dagar jag är ledig kommer de vara på förskolan mellan 9 och 15, vilket innebär fem timmar studier för mig. Perfekt!

Nu är lunchrasten slut. Dags för arbete.

Dinkelmjöl har mycket bättre bakegenskaper än vetemjöl, så hädanefter blir det bara dinkelmjöl (sikt och fullkorn) i mina limpor.

Det här receptet är väldigt enkelt. Med dessa proportioner får man två limpor (antingen i form eller utbakade).

50 g jäst

5 dl ljummet vatten (37 grader)

2 tsk sirap (socker eller honung går också bra, används bara som jästnäring)

2 tsk flingsalt

2 msk olja (raps eller solros tex)

ca 1-2 dl blandade frön (linfrö, solros, rågkross etc)

ca 13 dl mjöl av blandad art (den här gången blev det ca 8 dl dinkelsikt, ca 5 dl fullkornsdinkel och ca 1 dl dinkelflingor.)

Lös jästen i vattnet. Ha i resten av ingredienserna. Arbeta ca 5-10 minuter i hushållsassistent. Låt degen jästa övertäckt i ca 30 minuter, smörj eventuellet formar eller ta fram plåt och bakplåtspapper.

Häll ut degen på bordet och knåda lite. Dela i två delar och knåda lite till. Forma limporna eller lägg de i formarna. Jäs övertäckt i ca 30 minuter till och sätt på ugnen på 250 grader. Stoppa in bröden, ganska långt ner och sänk värmen till 225 grader. Grädda i ca 25-30 minuter. Ta ut och låt svalna på galler, med handduk för mjuk skorpa och utan för hård skorpa.

Nu är jag trött på ordet självförverkligande. Jag hör det ofta och ofta i motsatsförhållande till att ha barn. Till exempel så väntar många med barn för att hinna förverkliga sig själva.

Självförverkligandet handlar ofta om att resa, skaffa det perfekta jobbet, den perfekta partnern och parta.

Nu är det så här:

-Resa. Det går utmärkt med barn. Vi reste till Gotland med Vidar 8 månader och tältade i en vecka. Sen har vi varit i Rumänien, Gotland igen och ska på rundresa i England/Wales i sommar. Det ger en annan dimesion att resa med barn, man får mer kontakt med lokalbefolkningen och lär också känna kulturen på ett annat sätt. Mycket bättre än partyresande.

-Det perfekta jobbet. Man behöver inte vara klar när man skaffar barn. Kommer barnen vid 25 har man antagligen kommit förbi all föräldraledighet vid 35. Då han man 25 år kvar till pensionen, minst.

-Den perfekta partnen. Det kan vara bra att ha den perfekta partnen när man funderar på barn. Men vad är den perfekta parten? Alla har sina fel och brister och alla förhållanden krisar. Tar man sig ur krisen blir det ofta mycket bättre på andra sidan. Är det förresten fel att leva med någon även om det inte pirrar i magen varje gång man tittar på varandra? Förälskelsen mognar ofta till intensiv kärlek som sen mognar till en djup, trygg relation.

-Party. Man ska inte vara berusad när man har hand om barn. Alltså får man vänta till barnet är moget att vara hos barnvakt nattetid innan man går ut och partar sig redlöst berusad. Men är redlöst berusad samma sak som självförverkligande? För mig är självförverkligande mer att gå ut och ta ett glas vin till god mat och umgås med vänner. Det kan man ofta göra ganska tidigt. Så småningom blir barnet större och man får fler möjligheter att göra saker på tu man hand eller själv. Till och med festa till ibland (dock INTE om man ska ha hand om barn!).

Jag kan inte förstå motsättningarna mellan barn och självförverkligande. För mig är det otroligt utvecklande med barn. Jag lär mig saker varje dag av mina barn.

Tycker man karriären är självförverkligande har man massor av tid efter barnen att skaffa sig en fantastisk karriär inom de flesta yrken.

Nog sjutton fick jag träningsvärk. Helt vansinnig sådan. Jag tror jag har ont i varenda muskel i kroppen om man räknar bort fötter, händer och huvudet.

Undra om det är såhär man känner sig när man närmar sig 80 års ålder?

Idag började vårens cirkusträning hos Cirkus Cirkör i Alby. Det var fantastiskt roligt, jobbigt och läskigt.

Eftersom jag har höjdskräck, på riktigt verkligen, så var det en utmaning att sitta i trapetsen ca 2,5 meter över marken. Första övningen var att hänga knäveck i den och släppa. Det gick! Det var läskigt, men det gick!

Andra övningen var att hänga i knävecken, och sen byta grepp, från att hålla i stången till att hålla i repen och så dra sig upp till sittande. Egentligen skulle vi släppa repen och sitta utan att hålla i oss, men jag greps av verklig panik, kroppen domnade bort, och jag började gråta, och höll krampaktigt i repen. Men jag kom både upp, satt där, och kom ner igen. Jag skakade som ett asplöv, men jag gjorde det!

Även nu när jag skriver om det blir jag kallsvettig och får handsvett. Det kommer nog ta ett tag, antagligen hela terminen eller mer, att komma över den här höjdskräcken, men nångång ska jag klara det! Helt utan rädsla. Eller i alla fall bara med lite sund nervositet.

Imorgon och resten av veckan kommer jag ha vansinnig träningsvärk!

Nu är jag frisk. Imorse skulle jag till och med till min praktikplats. Men så blev det inte, nej.

V var jätteseg, han skulle sova och var hängig. Så jag fick vara hemma med honom medan Kalle var på inskolning med lilla S. 20 minuter innan bussen gick till dagis skulle han plötsligt dit i alla fall, men då fick han ändå vara hemma eftersom jag inte skulle hinna till min förskola.

Senare på förmiddagen rapade han upp lite kräk. Inte så jag tänkte på det då. Lite uppstötningar kan man ju få.

Lilla S hade det superkul på förskolan. Vi åkte och handlade på eftermiddagen, åt nachos till middag och jag kollade på Let's Dance.

kl 23. 25 ungefär vaknade lilla S och grät. Kalle lyfte upp honom och då kräktes han ner hela golvet. 20 minuter senare kräktes han igen. Riktigt rejält.

Jag får inte bli sjuk!

Nu börjar en plan för bröllopsresan ta form. Det blir ingen resa bara för mig och Kalle, utan barnen följer också med.

Resan går antagligen till England och Wales under en vecka i juli. Planen är att vi flyger till London Stansted med Ryanair, när vi har landat tar vi oss till Cardiff där vi stannar en dag, sen tar vi bussen till Brecon Beacon National Park där vi stannar två dagar. Buss tillbaka till Swansea där vi besöker The Chocolat Factory, och sen tillbaka till London där vi stannar en-en och en halv dag. Sen flyg tillbaka igen.

Tidigast 16 mars kan vi boka resan dock eftersom Kalle inte för sin semester innan dess.

Gräsänka är man väl egentligen när ens man är bortrest, min man kommer nog hem igen om nån timme.

När jag nattade barnen kom han in och sa att han var tvungen att hämta upp en kompis på Arlanda. Hon hade varit i Luleå och nu hade det hänt nåt så hon var ordentligt upprörd och ville bli upplockad på Arlanda kl 21. Vad ska jag säga om det. Det är väl bara att åka.

Själv tycker jag det är kontigt att en person över 25 år inte kan ta hand om sig själv och ta sig från Arlanda. Jag hoppas att det är nåt seriöst som har hänt och inte en "jag har blivit dumpad av min pojkvän"-kris.

Frågan är om jag ska gå och sova och bli frisk eller om jag ska stanna uppe och kräva svar på vad som har hänt redan ikväll.